Bild ritad av Marianne Sund.
Pers(s)onliga tankar
Sidan innehåller just nu: 4 texter
Gillar du att läsa böcker?
Skriven: 20241031
En elev i högstadiet frågar mig detta och står sedan kvar och väntar på svaret från mig. Eleven ser bestämd ut, det är tydligen en viktig fråga för eleven att få svar på. Jag tänker att eleven har laddat upp inför detta, kanske tvekat om hen ska ställa frågan men ändå kommit fram till att hen ska gå in till skolbiblioteket där jag jobbar. Det finns något laddat i själva kärnan av frågan, känner jag.
Efter mötet med eleven börjar jag reflektera mycket över detta: frågans faktiska innehåll och allt som ryms däri. Dessutom funderar jag mycket på varför en elev faktiskt ställer frågan till en vuxen, tillika skolbibliotekarie?
Innan jag berättar vad jag svarade eleven så tänkte jag ge lite perspektiv utifrån mig själv och vad läsning faktiskt kan betyda.
Läsning för mig innebär en massa saker. Först och främst är det ren underhållning att befinna sig i en god historia, anser jag. Det handlar rent krasst om verklighetsflykt, att vara på en annan plats eller att resa iväg till en annan tid och vara där en stund, för att slippa nuet (det verkliga livet).
Läsning för mig handlar också om att vilja utmana mig själv genom att få nya intryck och perspektiv på händelser; att ta del av människoöden eller nya tankar som kompletterar eller utmanar min världsbild.
Det är också så att i perioder av mitt liv har jag läst böcker som innehåller någon större livs- eller identitetsfråga. För att komma vidare med mitt egna jag. För att försöka förstå vad jag vill eller vart jag är på väg och om det såna fall är dit jag vill. Att känna sig vilsen är en olustig känsla och då söker jag någon slags guidning för att få tillbaka tryggheten och det kan litteraturen ge.
Litteraturen är en trygghet, ett solitt fundament för mig. Det finns en magisk kraft däri, en kraft som ibland lugnar och ibland ruskar om mig (vilket jag såna fall är i behov av). Jag mår bra av att läsa, därför läser jag. Utan litteraturen skulle jag känna mig mindre, mer färglös och mer vilsen till och från. Jag skulle dessutom ha sämre empati och förståelse för andra människor och kulturer. Och mycket färre intressanta tankar att diskutera med andra. Helt ärligt: Vem vill inte ha lite magisk stjärnglans i sig och runt sig?
Jag älskar en välformulerad text. Jag älskar känslan av att läsa stycke efter stycke som liksom skapar ett pirr i kroppen, vilket gör att jag vill vända blad och läsa mer, ha mer, veta mer, känna mer! Jag älskar att titta på en dikt, eller en låttext, och känna att det finns så oerhört mycket i de där få orden. Hur något så litet och på pappret ganska ”futtigt” kan berätta så grandiosa saker. Hur är det möjligt att en dikt på några få rader kan lära mig mer om mig själv än vad jag själv kommit fram till på 20 år, nej 40 år? Det är faktiskt otroligt mäktigt, ju mer jag tänker på det, att några få bokstäver kan sättas ihop till ord. Och att ord kan läggas till andra ord och skapa uttryck, skapa mening, och meningen uppstod precis just nu. Dessutom går orden att kombinera och ändra på i nästintill oändlighet. Du kan böja dem, kongruera dem, göra om till singular eller plural, försvenska dem, ändra ordföljden …
Ja, allt är möjligt särskilt med fantasins hjälp! Du kan leka fram något helt nytt för att det behöver bli berättat, eller sagt, exakt just nu på det här sättet. Det måste väl vara världens bästa pussel? Så till sist, vad svarade jag på elevens fråga: Gillar du att läsa böcker?
Att säga allt det här, nåt slags brandtal till eleven, skulle bara avskräcka hen. Det blir ”för mycket, för stort”. Det blir fel svar till en ungdom på blott 15 år.
Jag: Ja, det gör jag. Gör du?
Eleven: Nej!
Jag: Det är okej, du är bra ändå.
KRÖNIKA: HUR MYCKET KAN HÄNDA UNDER ETT MÄSTERSKAP?
Skriven: 2023-01
Svaret på frågan är något som jag undersöker i min nya bok, Mästerskapet, som släpps i februari. Som före detta badmintonspelare har jag varit på många tävlingar, där en hel del har hänt, men aldrig att det har varit i närheten av vad som händer Nadir och Chloe, bokens huvudkaraktärer!
I den här boken har jag passat på att ta ut svängarna än mer, jämfört med Vilken smash!, utan att för den delen ha tappat det typiska i böckerna, alltså vänskaps- och värdegrundsfrågorna. Dramaturgiskt känner jag att det finns en bra nerv, en tydlig röd tråd, där själva kombinationen av “sport-” och “mysterium” skapar drivet i berättelsen. Jag hoppas att läsaren, oavsett om hen spelar och tävlar, eller aldrig har hållit i en racket, får en härlig upplevelse och kanske en eller två tankeställare.
“Att skriva för att underhålla och påverka läsaren är mina viktigaste drivkrafter.”
Mästerskapet är något svårare vad gäller läsnivå. Redan när jag skrev Vilken smash! (utgiven jan-22), tänkte jag i termer av progression. Att varje bok skulle bli något svårare. Därför har jag jobbat mer med denna text, använt svårare ord och inte försökt att förklara allting. Läsaren får ett större förtroende, helt enkelt. Det är också en längre text jämfört med den första boken. Min nya illustratör, Karin Berner, har gjort fantastiska bilder till varje kapitel.
I Mästerskapet tar jag upp frågorna:
Hur långt kan en gå för att vinna?
Varierar priser och utmärkelser pga kön?
Vad är en god förälder?
Varför är detta intressant då? Jag läste krönikan “Vi kan inte fortsätta såhär” (2020), om en helt annan sport, nämligen fotboll. I fotbollsvärlden finns det ju enorma pengar och resurser, det går nog inte att jämföra med badmintonvärlden (även om badminton är väldigt stort i Asien och spelare kan tjäna miljonbelopp på tävlingar och reklamintäkter). I fotbollskrönikan skriver Fredrik Devoto (fystränare AIK Fotboll Dam, utbildare och personlig tränare) följande:
“Till er och alla andra vill jag förtydliga att siffran tio procent i många fall också är ganska väl överensstämmande med vad en kvinnlig fotbollsspelare tjänar jämfört av en manlig ditos månadslön. Tio procent. Vi tar det en gång till för att det verkligen ska sjunka in. Inte 75%, inte 60%, inte ens hälften av det en man tjänar, utan en tiondel av det. Om en man tjänar 80 000 kronor i månaden för att spela fotboll så tjänar en kvinna 8 000 kronor.”
[...]
“Oavsett var man står politiskt och vad man tycker om devisen ”lika lön för lika arbete” så kan väl ingen människa tycka att det är rimligt med cirka 90-procentig löneskillnad? Idag kan vi skylla det på ”marknaden”, sponsorer, strama budgetar, eller vad som helst. Så länge som vi imorgon bestämmer oss för att det inte är okej och att tjejerna borde ha en större del av kakan.”
Sedan jag blev förälder har jag omvärderat mycket i mitt liv, sett saker med nya ögon och fått djupare insikter i vissa ämnen. Naturligtvis vill jag, om jag kan, påverka och kanske ändra förutsättningarna så att mina barn kan få det bättre: mer rättvist! Och nu, med ett förlag i ryggen, har jag chansen att göra skillnad. Min skillnad, gjort på mitt vis. Att skriva för att underhålla och påverka läsaren är mina viktigaste drivkrafter. Om jag kan påverka läsare att tänka till en extra gång, eller att diskutera ett ämne som sällan diskuteras på gruppnivå eller inom kompiskretsen, då är jag nöjd. Eftersom jag jobbar på skolor vill jag bädda in samhällsfrågor både på och mellan raderna. På det sättet blir boken intressantare, större, och får en djupare handling och mening.
De flesta av oss vet att inom idrotter skiljer sig förutsättningarna ganska mycket, beroende på kön. Jag har mejlat och fått svar av Svenska Badmintonförbundet och även läst på Badminton World Federation om tävlingar och om prispengar. Badminton framstår som en väldigt jämställd sport vad gäller tävlingsvillkor! På de stora tävlingarna finns ett rankningssystem baserade på vinster och poäng med fasta summor, och så finns det fasta summor för slutspel: kvartsfinal, semifinal och final, oavsett kön. Det här är för mig glädjande nyheter, och det var inget jag kände till när jag var aktiv spelare, åren 1993-2003.
Fördelningen av prispengarna i badminton står i bjärt kontrast till pengarna inom fotbollsvärlden! Texten som Fredrik Devoto skrev, beskriver ju en stor orättvisa. Fotboll borde vara fotboll, och förutsättningarna likvärdiga, för alla. Jag vill också förtydliga att jag inte har något emot fotboll som sport. Uppenbarligen är det väldigt många som vill spela och träna denna sport över hela världen. Det finns ett starkt intresse bland barn och ungdomar och det är ju bra. Jag är bara emot den skeva och orättvisa lönefördelningen!
För mig blev det därför en intressant utgångspunkt, i mitt skrivande, att använda mig av Nadir som spelar sitt första klubbmästerskap och inte riktigt vet vad han kan vinna. Däremot utgår han ifrån att det är likvärdiga priser för alla, varför skulle en 11-åring tänka annorlunda?
Det är stort att återigen få förtroendet att ge ut en bok till (tack Idus förlag!) men också en liten press. Jag ser fram emot dagen då Mästerskapet släpps och hittar läsare.
DET FARLIGA MED "DEN ENDA BERÄTTELSEN"
Skriven: 2021-06
CHIMAMANDA NGOZI ADICHIE, prisbelönad författare, diskuterar i ett uppmärksammat TED-talk (2009) att det finns en fara i att en och samma historia, en och samma synvinkel, upprepas om och om igen. Därför att den historian, den synvinkeln, eller den traditionen att berätta en historia på, blir rådande för alla.
Hon utvecklar detta:
"Det är omöjligt att tala om den enda berättelsen utan att också tala om makt. Det finns ett ord, ett Igbo-ord, som jag tänker på när jag tänker på maktstrukturer i världen, och det är 'nkali'. Det är ett substantiv som fritt översatt betyder att 'vara bättre än någon annan.' Precis som våra ekonomiska och politiska världar, definieras även våra berättelser av nkali-principen. Hur de berättas, vem som berättar dem, när de berättas, hur många olika historier som berättas, beror egentligen på makt."
En del av mig tänkte nog på detta när jag skrev utkastet till "Vilken smash!" som kommer i början av nästa år. Jag fick en idé att jag skulle skriva något om badminton. Jag gjorde olika sökningar och insåg snabbt faktumet: det finns INGA skönlitterära böcker om badminton i Sverige år 2021! Inte en enda bok med badmintoninslag!
Det som däremot finns är lättlästa och även normalsvåra kapitelböcker om fotboll, om hästsport, om innebandy, om handboll, om hockey, om basket, om parkour, om dans, om motorcross, om bilar, om gymnastik osv. Vad jag vet finns åtminstone en bok om cheerleading och en bok om curling. Men inget om badminton!
Det var alltså outforskad terräng på den litterära kartan. Men varför? Detta förbryllade mig. Jag vet att badminton inte är en stor sport i Sverige, men var det så illa? Enligt statistik från Svenska Badmintonförbundet finns över 43 000 spelare i Sverige fördelat på 223 föreningar (år 2020). 43 000 spelare i 223 föreningar runt om i landet! Jag gissar att kanske 10 000 av dessa är ungdomar som tränar flera gånger i veckan i föreningarna.
Jag gick igång på det här för jag har spelat badminton i Eskilstuna Badmintonklubb i drygt 10 år! Det kändes plötsligt viktigt att skriva en bok med badmintoninslag. Det var ju, rent litterärt, som att sporten inte existerade. Men jag visste ju att badminton i högsta grad var en seriös och existerande sport. Statistiken från Svenska Badmintonförbundet talar för sig.
Med Chimamandas tankegångar, skulle det kunna ses utifrån ett makt- eller ett demokratiperspektiv. Ingen skriver om badminton och således vet inga läsare, om det skulle vara intressant att läsa om. Det verkar överlag som att racketsporter inte representeras i skönlitteraturen.
Chimamandas poäng är att vi måste börja skriva fler berättelser. Berättelser som andra människor skriver och vill berätta, t.ex. om livet i Afrika, eller utifrån ett naturfolks "perspektiv", eller om minoriteter eller egentligen om precis vad som helst, så att dessa historier blir hörda, rådande och kan existera. För om de existerar, ja då ändras successivt normen och vad som anses "normalt" och därmed hela maktstrukturen i vad folk berättar om, vad folk läser, tar del av. Det blir en dominoeffekt.
För att ta ett tydligt exempel, när jag växte upp på 90-talet så fanns inte, eller fanns knappt, böcker med HBTQ-inslag. Idag däremot, finns en hel del (inte massvis), både fakta- och skönlitterära böcker med tydliga eller mindre tydliga HBTQ-inslag. Om du ser på dig själv på ett visst sätt, identifierar dig på ett visst sätt, kan du finna stöd i detta. Du finns, för historien finns och om den finns kan du relatera till den och existera! Eller annorlunda uttryck: om västvärldens syn på Asien blir rådande i böcker och film, då kommer de som bor i Asien att ta del av den västerländska uppfattningen/tolkningen av Asien och den bilden blir deras enda sanning!
Nu tänker du kanske att jag överdriver betydelsen av detta? Och det gör jag på ett medvetet sätt. Det är inga världspolitiska frågor i min bok. Det är väl en bok om vänskap och badminton? Ja, det är en bok om badminton men också om värdegrundsfrågor som är aktuella idag, t.ex. diskuteras etnicitet och identitet i boken. Min tanke är att även elever som inte spelar badminton ska kunna läsa boken och få ut något av den. Jag tycker dock att det var viktigt att skriva "Vilken smash!". Inte minst för alla 223 föreningar i Sverige som dagligen möter ungdomar som gillar badminton och kanske vill läsa en historia som representerar dem.
Tack Idus förlag som trodde på min idé och ville ge ut boken!
Och har du inte lyssnat till det fantastiska talet, se Chimamandas TED-talk här.
ATT SKRIVA ÄR SOM ATT TRÄNA INFÖR ETT MARATON
Denna krönika publicerades ursprungligen 2019 och då på denna hemsida <klicka här>
För några år sedan läste jag boken Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami. Boken är en slags självbiografi där han berättar om hur hans löpträning format honom som människa och författare. Löpningen är för honom ett verktyg i skrivandet. Murakami springer ett maratonlopp om året och ca en mil varje dag. Boken blev en ögonöppnare för mig. Jag har alltid gillat att träna och löpning ligger mig varmt om hjärtat. När Murakami likställer löpträningen med skrivande så gör han bland annat följande jämförelser:
När du tränar inför ett lopp, exempelvis ett maraton, så måste du planera detta. Det krävs månader av träning innan du springer loppet. Precis så är det med skrivande. Målet är att skriva färdigt en bok och du måste avsätta månader av träning (skrivtid) för detta innan du når mållinjen. Med andra ord: det är en lång process innan produkten.
Det har tagit mig många år att inse detta, och att stå ut med ”tiden” det tar. Hur ofta tänker du: ”Okej, nu ska jag sitta och skriva i tio-tolv månader och sedan hoppas jag att ett förlag vill läsa det och ge ut det?”. I dagens samhälle vill de flesta tänka snabbt och göra färdigt fort. Även jag. Och att vänta på ett besked från ett förlag kan dröja två till tolv månader!
Inte nog med att du ska springa ett maraton, du måste också ha ett träningsupplägg med vissa delmål, innan du ens kan klara av att springa hela distansen på 42 km. En löpare lägger upp en plan: hur många gånger i veckan ska jag springa? Hur långt? Ett längre distanspass i veckan och kanske två kortare intervallpass? Vad är rimligt? Och hur ser jag på kost, sömn och annat som kan vara viktigt att ha med i upplägget? Behöver jag komplettera med styrkeövningar?
Precis så är det med skrivandet. Det krävs delmål i skrivandet innan boken är klar. Och för detta krävs mycket energi och envishet, men lika mycket kunskap bakom det du gör. Hur får du kunskap? En del går skrivarkurser. Alla författare betonar läsningen som en viktig faktor.
Det vill jag också lyfta fram.
Att läsa mycket gör att du får många berättelser, både bra och dåliga exempel. Mitt skrivande har tagit fart de senaste tre-fyra åren. Den största anledningen är att jag bytte jobb från lärare till bibliotekarie och förväntades då att sätta mig in i och tipsa om ungdomslitteratur varje dag. Så läs, läs, läs!
Det sista jag vill tillägga, som jag tror att Murakami inte pratar om i sin bok är detta: en bok skrivs inte av en person – det är ett lagarbete! Jag har låtit sex personer läsa mitt manus, en av dessa har dessutom läst utkast ett och två! Utan kunniga människor hade mitt manus aldrig blivit så bra som det blev. För att göra en jämförelse till löpningen så krävs det människor som tränar med dig, som stöttar dig i stort och smått, som hjälper dig bli bättre och som slutligen hejar dig hela vägen fram till mål.
Jag heter Joakim Persson och den 8 april i år kom min ljudbok ”Dödens fyra hjul” ut på Storytel och Nextory. Kadabra heter förlaget som trodde på mig, tack till er! Det är en dröm som har blivit sann, men vägen dit har varit … lång. Kanske över 42km.