KRÖNIKA: HUR MYCKET KAN HÄNDA UNDER ETT  MÄSTERSKAP?

Skriven: 2023-01

Svaret på frågan är något som jag undersöker i min nya bok, Mästerskapet, som släpps i februari. Som före detta badmintonspelare har jag varit på många tävlingar, där en hel del har hänt, men aldrig att det har varit i närheten av vad som händer Nadir och Chloe, bokens huvudkaraktärer! 

I den här boken har jag passat på att ta ut svängarna än mer, jämfört med Vilken smash!, utan att för den delen ha tappat det typiska i böckerna, alltså vänskaps- och värdegrundsfrågorna. Dramaturgiskt känner jag att det finns en bra nerv, en tydlig röd tråd, där själva kombinationen av “sport-” och “mysterium” skapar drivet i berättelsen. Jag hoppas att läsaren, oavsett om hen spelar och tävlar, eller aldrig har hållit i en racket, får en härlig upplevelse och kanske en eller två tankeställare. 

    “Att skriva för att underhålla och påverka läsaren är mina viktigaste drivkrafter.”

Mästerskapet är något svårare vad gäller läsnivå. Redan när jag skrev Vilken smash! (utgiven jan-22), tänkte jag i termer av progression. Att varje bok skulle bli något svårare. Därför har jag jobbat mer med denna text, använt svårare ord och inte försökt att förklara allting. Läsaren får ett större förtroende, helt enkelt. Det är också en längre text jämfört med den första boken. Min nya illustratör, Karin Berner, har gjort fantastiska bilder till varje kapitel.

    I Mästerskapet tar jag upp frågorna:

    Hur långt kan en gå för att vinna? 

    Varierar priser och utmärkelser pga kön?

    Vad är en god förälder?

Varför är detta intressant då? Jag läste krönikan “Vi kan inte fortsätta såhär” (2020), om en helt annan sport, nämligen fotboll. I fotbollsvärlden finns det ju enorma pengar och resurser, det går nog inte att jämföra med badmintonvärlden (även om badminton är väldigt stort i Asien och spelare kan tjäna miljonbelopp på tävlingar och reklamintäkter). I fotbollskrönikan skriver Fredrik Devoto (fystränare AIK Fotboll Dam, utbildare och personlig tränare) följande:

“Till er och alla andra vill jag förtydliga att siffran tio procent i många fall också är ganska väl överensstämmande med vad en kvinnlig fotbollsspelare tjänar jämfört av en manlig ditos månadslön. Tio procent. Vi tar det en gång till för att det verkligen ska sjunka in. Inte 75%, inte 60%, inte ens hälften av det en man tjänar, utan en tiondel av det. Om en man tjänar 80 000 kronor i månaden för att spela fotboll så tjänar en kvinna 8 000 kronor.”

[...]

“Oavsett var man står politiskt och vad man tycker om devisen ”lika lön för lika arbete” så kan väl ingen människa tycka att det är rimligt med cirka 90-procentig löneskillnad? Idag kan vi skylla det på ”marknaden”, sponsorer, strama budgetar, eller vad som helst. Så länge som vi imorgon bestämmer oss för att det inte är okej och att tjejerna borde ha en större del av kakan.”

Sedan jag blev förälder har jag omvärderat mycket i mitt liv, sett saker med nya ögon och fått djupare insikter i vissa ämnen. Naturligtvis vill jag, om jag kan, påverka och kanske ändra förutsättningarna så att mina barn kan få det bättre: mer rättvist! Och nu, med ett förlag i ryggen, har jag chansen att göra skillnad. Min skillnad, gjort på mitt vis. Att skriva för att underhålla och påverka läsaren är mina viktigaste drivkrafter. Om jag kan påverka läsare att tänka till en extra gång, eller att diskutera ett ämne som sällan diskuteras på gruppnivå eller inom kompiskretsen, då är jag nöjd. Eftersom jag jobbar på skolor vill jag bädda in samhällsfrågor både på och mellan raderna. På det sättet blir boken intressantare, större, och får en djupare handling och mening.

De flesta av oss vet att inom idrotter skiljer sig förutsättningarna ganska mycket, beroende på kön. Jag har mejlat och fått svar av Svenska Badmintonförbundet och även läst på Badminton World Federation om tävlingar och om prispengar. Badminton framstår som en väldigt jämställd sport vad gäller tävlingsvillkor! På de stora tävlingarna finns ett rankningssystem baserade på vinster och poäng med fasta summor, och så finns det fasta summor för slutspel: kvartsfinal, semifinal och final, oavsett kön. Det här är för mig glädjande nyheter, och det var inget jag kände till när jag var aktiv spelare, åren 1993-2003.   

Fördelningen av prispengarna i badminton står i bjärt kontrast till pengarna inom fotbollsvärlden! Texten som Fredrik Devoto skrev, beskriver ju en stor orättvisa. Fotboll borde vara fotboll, och förutsättningarna likvärdiga, för alla. Jag vill också förtydliga att jag inte har något emot fotboll som sport. Uppenbarligen är det väldigt många som vill spela och träna denna sport över hela världen. Det finns ett starkt intresse bland barn och ungdomar och det är ju bra. Jag är bara emot den skeva och orättvisa lönefördelningen!

För mig blev det därför en intressant utgångspunkt, i mitt skrivande, att använda mig av Nadir som spelar sitt första klubbmästerskap och inte riktigt vet vad han kan vinna. Däremot utgår han ifrån att det är likvärdiga priser för alla, varför skulle en 11-åring tänka annorlunda? 

Det är stort att återigen få förtroendet att ge ut en bok till (tack Idus förlag!) men också en liten press. Jag ser fram emot dagen då Mästerskapet släpps och hittar läsare.            

DET FARLIGA MED "DEN ENDA BERÄTTELSEN"

Skriven: 2021-06

CHIMAMANDA NGOZI ADICHIE, prisbelönad författare, diskuterar i ett uppmärksammat TED-talk (2009) att det finns en fara i att en och samma historia, en och samma synvinkel, upprepas om och om igen. Därför att den historian, den synvinkeln, eller den traditionen att berätta en historia på, blir rådande för alla.

Hon utvecklar detta:

"Det är omöjligt att tala om den enda berättelsen utan att också tala om makt. Det finns ett ord, ett Igbo-ord, som jag tänker på när jag tänker på maktstrukturer i världen, och det är 'nkali'. Det är ett substantiv som fritt översatt betyder att 'vara bättre än någon annan.' Precis som våra ekonomiska och politiska världar, definieras även våra berättelser av nkali-principen. Hur de berättas, vem som berättar dem, när de berättas, hur många olika historier som berättas, beror egentligen på makt."

En del av mig tänkte nog på detta när jag skrev utkastet till "Vilken smash!" som kommer i början av nästa år. Jag fick en idé att jag skulle skriva något om badminton. Jag gjorde olika sökningar och insåg snabbt faktumet: det finns INGA skönlitterära böcker om badminton i Sverige år 2021! Inte en enda bok med badmintoninslag!

Det som däremot finns är lättlästa och även normalsvåra kapitelböcker om fotboll, om hästsport, om innebandy, om handboll, om hockey, om basket, om parkour, om dans, om motorcross, om bilar, om gymnastik osv. Vad jag vet finns åtminstone en bok om cheerleading och en bok om curling. Men inget om badminton!

Det var alltså outforskad terräng på den litterära kartan. Men varför? Detta förbryllade mig. Jag vet att badminton inte är en stor sport i Sverige, men var det så illa? Enligt statistik från Svenska Badmintonförbundet finns över 43 000 spelare i Sverige fördelat på 223 föreningar (år 2020). 43 000 spelare i 223 föreningar runt om i landet! Jag gissar att kanske 10 000 av dessa är ungdomar som tränar flera gånger i veckan i föreningarna.

Jag gick igång på det här för jag har spelat badminton i Eskilstuna Badmintonklubb i drygt 10 år! Det kändes plötsligt viktigt att skriva en bok med badmintoninslag. Det var ju, rent litterärt, som att sporten inte existerade. Men jag visste ju att badminton i högsta grad var en seriös och existerande sport. Statistiken från Svenska Badmintonförbundet talar för sig. 

Med Chimamandas tankegångar, skulle det kunna ses utifrån ett makt- eller ett demokratiperspektiv. Ingen skriver om badminton och således vet inga läsare, om det skulle vara intressant att läsa om. Det verkar överlag som att racketsporter inte representeras i skönlitteraturen.

Chimamandas poäng är att vi måste börja skriva fler berättelser. Berättelser som andra människor skriver och vill berätta, t.ex. om livet i Afrika, eller utifrån ett naturfolks "perspektiv", eller om minoriteter eller egentligen om precis vad som helst, så att dessa historier blir hörda, rådande och kan existera. För om de existerar, ja då ändras successivt normen och vad som anses "normalt" och därmed hela maktstrukturen i vad folk berättar om, vad folk läser, tar del av. Det blir en dominoeffekt.

För att ta ett tydligt exempel, när jag växte upp på 90-talet så fanns inte, eller fanns knappt, böcker med HBTQ-inslag. Idag däremot, finns en hel del (inte massvis), både fakta- och skönlitterära böcker med tydliga eller mindre tydliga HBTQ-inslag. Om du ser på dig själv på ett visst sätt, identifierar dig på ett visst sätt, kan du finna stöd i detta. Du finns, för historien finns och om den finns kan du relatera till den och existera! Eller annorlunda uttryck: om västvärldens syn på Asien blir rådande i böcker och film, då kommer de som bor i Asien att ta del av den västerländska uppfattningen/tolkningen av Asien och den bilden blir deras enda sanning!

Nu tänker du kanske att jag överdriver betydelsen av detta? Och det gör jag på ett medvetet sätt. Det är inga världspolitiska frågor i min bok. Det är väl en bok om vänskap och badminton? Ja, det är en bok om badminton men också om värdegrundsfrågor som är aktuella idag, t.ex. diskuteras etnicitet och identitet i boken. Min tanke är att även elever som inte spelar badminton ska kunna läsa boken och få ut något av den. Jag tycker dock att det var viktigt att skriva "Vilken smash!". Inte minst för alla 223 föreningar i Sverige som dagligen möter ungdomar som gillar badminton och kanske vill läsa en historia som representerar dem.

Tack Idus förlag som trodde på min idé och ville ge ut boken!

Och har du inte lyssnat till det fantastiska talet, se Chimamandas TED-talk här.